När själen hittat hem.. 

När man tar beslutet att sälja sitt hus och flytta från ett av de bästa områdena i Göteborg för att bo på landet är det många som höjer på ögonbrynen. Hur ska barnen ta det, hur går det med deras kompisar. Hur ska dom orka pendla och hur ska ni få ihop det? 

Det var för för ungefär för snart 1år sedan jag kände att nu är det dags. Jag var mammaledig och barnen hade precis gått på sommarlov. Och hur fantastiskt det än är att ha 4a barn så är det mycket. Det är många barn och mycket kaos och framförallt med 2st på 1 och 2år. De stora tjejerna är stora (10år) och de är i åldern när det är kompisar hemma och leker jämnt. Jag stod där, mammaledig med minst 5-6 barn i mitt hus med vetskapen att jag ska vara mammaledig i 1år till. Det enda jag gjorde var att plocka, fixa mellanmål, tvätta, laga mat. Underhåll helt enkelt. Vi är lyckliga att tjejerna har kompisar, men att bo i radhus där det inte finns någon på och av-knapp för lek. Där man inte kan gå ut i trädgården utan att behöva tjöta med någon granne. Ibland blir det för mycket. Eller egentligen så är vi sjukt sociala, men problemet är också att jag är en ensamvarg som laddar energi med att gå i skogen, sitta på hästryggen, lugnet, tystnaden. Och det var det som hände. Mitt batteri började laddas ur utan tillräcklig möjlighet att fyllas på igen. 

Vi har alltid vetat att en dag så kommer vi vilja flytta ut på landet. Min man har vetat att det är något jag vill och han är en person som ser möjligheter i allt och som själv är händig och drömmer om en läder-och snickarverkstad. Men jag minns den där dagen. Vi tog en promenad och tårarna började rinna och jag sa att nu måste vi flytta. Svårt att förklara för en stadsmännsika. Men någonstans långt in i själen finns en längtan att få komma hem. Och direkt från dag 1 i huset så kände jag just den känslan; att jag kommit hem. Helt magiskt att få känna att jag kan få ladda själen varje gång jag släpper ut hästarna, tar en ridtur eller bara ser solen gå upp över åkrarna. Inte längre känna en rastlöshet att vilja hitta på något hela tiden för att jag egentligen inte funnit lugnet hemma. Så nu kan jag faktiskt ärligt säga att min favoritplats på jorden är hemma. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera