Hur ditt smeknamn kan bli ditt varumärke! 

Jag heter Anna men när jag var liten så gick jag under smeknamnet Plunse. Jag älskar att mamma fick vika ner sig för släktens (#mor och svärmors åsikter) angående att döpa mig till Josefin för att då skulle jag ju bli kallad Jossan. Anna var ju kort o lätt och kunde inte bli något annat än just Anna. 

Japp, och så blev jag kallad Plunse. Wehoo! Känns som att Jossan inte känns helt omänskligt att leva med i förhållande.

Ja, så blev det iallafall och mina kära syskon kallades Breddan (Frida) och Martin, vad kallades Martin? Jag kan inte komma på det för den smarta jäkeln kom på ett eget smeknamn som iallafall på oss syskon präntades in så hårt så jag än idag tycker det är skam att han inte döpt en av sina söner till Pajlajk i åtminstone andranamn. Pajlajk var Martins leknamn. Och eftersom han var äldst, hade tuffa kojjor, hemliga gömställen så är Pajlajk för mig minst lika tuff som deras idol McGyver va. Pajlajk va tuff, hela byns uppfinnarjocke och lät oss småsyrror iallafall ibland få otroligt viktiga uppdrag ( sitta i lekstugan och spana på vägen i evigheter för att i en liten bok skriva ner alla registreringsnummer på bilarna för att kunna se vilka som förföljde dem eller försökte förstöra uppdraget) för den supercoola leken han och resten av byns killar höll på med. 

Pajlajk var kungen. Iallafall enligt mig Hur tuff och cool han egentligen var enligt en den här bilden det är en annan femma. 

Jag önskar att jag varit smart nog att komma på ett eget coolt smeknamn för helt ärligt så är Plunse inte bra. Det är inte bra med ett smeknamn som uppmuntrar farbrorn till att nypas i sidan samtidigt som han hälsar på lilla Plunse på släktkalas. Det är inte bra med ett smeknamn som kort och gott associerar till att man är den mest ohärliga formen av mullig. Jag menar knubbig, mullig, rund är åndå mjuka, fina ord på småtjock men plunsig vill inte ens den mest självsäkra plussizemodellen vara. Jag menar ingen vill ju vara tjock där allt skvalpar runt som Jelly när man rör sig. 

På det ljuva 80-talet när man fortfarande tryckte in ungar i bagaget när baksätet va fullt för att åka till träningar, när David på lekis klassades som elak för att Adhd och Damp inte var något (iallafall vi barn) visste vad det var och när det fortfarande var fullt rimligt att barn växte upp i hem där man rökte både i bil, hem och säng (detta är väl ändå nåt som är utdöende idag?! 🙌) så var det ju inte jättemycket fokus på barns utseende, självkänsla och kopplingen däremellan. Så jag ser det ju inte direkt som jag fått ett öknamn av mina föräldrar. Mer bara att det råkade bli så. 

Så nu när jag växt upp med ett mindre smickrande smeknamn, vad kallar jag då mina egna barn. Inget världomvälvande direkt. 

Stella- stellabella, stellson 

Nora- Noris, ( även Noresnor ibland, ajabaja) 

Ninja- Ninjutsu

Penny- Pennson 

Men trots att dom har ganska korta namn allihop så blir det likväl smeknamn. Även längre än originalnamnet. Helt sjukt egentligen. 

Men så är det. 

Dagens lärdom är att skapa sitt eget brand (uppmuntra kidsen att göra det) precis så som brorsan gjorde. I mina ögon är han för alltid den mest uppfinningsrika, coola, häftiga brorsan. Och jag tror att Pajlajk är en del i det! 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera