Barn och självkänsla, en omöjlig uppgift? 

På fredag är det utvecklingssamtal för Stella. Igår körde vi två ensamma (förutom två sovande småkids i baksätet då förstås) hem efter Universumhänget så då hade vi lite bra egentid för att prata igenom livet litegrann. Vi pratade allmänt om hur hon tycker att det fungerar nu när vi flyttat ut på landet och dom får åka bil till skolan istället för att kunna gå. Om hon trivs lika bra i båda hemmen, om något är jobbigt och om hon vill att vi föräldrar ska bli bättre på något speciellt. 

Mina tjejer är väldigt öppna men dom är ganska obrydda med mycket och har ett väldigt aktivt liv så man får passa på att prata lite på tu man hand emellanåt så man får reda på lite mer vad som döljer sig på djupet. 

Vissa barn reagerar på allt som händer runt omkring dem och berättar det för sina föräldrar men Stella är ett sådant barn som knappt ens märker när en konflikt pågår om den så är rakt framför näsan på henne. Nora är lite mer en funderare och känslomänniska men långt ifrån överanalyserande och känslig. Båda två är väldigt duktiga på att ta olika typer av barn (människor). De leker utan problem med barn som är både äldre och yngre än dem själva. Det kvittar om bästisen är hemma och en 4årig granne knackar på så får även han vara med och leka. Det här är en egenskap jag är väldigt stolt över hos dem. Att de är så otroligt snälla. 

Så när vi sitter och pratar i bilen och vi kommer in på ämnet ”skolan” så pratar vi om vad som är kul och inte, om läraren är bra och om alla är snälla. Då säger hon att en tjej är taskig och retas. Att hon sagt att Stella har tjocka lår. Jag frågade då vad hon svarade den här tjejen och hur det kändes. Då säger Stella; jag brydde mig inte för det har jag ju inte och hon retar alla, det är sån hon är. Inte mer med det. 

Alltså jag blir så otroligt glad för att hon tänker så, att hennes bild av sig själv är så stark så nån kommentar från en liten skitunge (ja, i mina ögon är det en skitunge) inte har någon betydelse. 

Samtidigt blir jag så jäkla arg och irriterad för att den här tjejen håller på så här och ännu mer irriterad blir jag för att hennes föräldrar har som enda kommentar ”att det är sån hon är”, ( den här tjejen har nämligen diskuterats innan under utvecklingssamtal men då har hon aldrig gett sig på Stella). 

Det här tycker jag nästan är det svåraste med föräldraskapet. Att man kan göra det man kan för att lära sina barn bra värderingar och hur man beter sig men det finns alltid barn och vuxna som har en annan syn eller överhuvudtaget inte orkar engagera sig. Det är svårt att lära ut att man ska vara snäll även om man blir orättvist behandlad själv. Det är svårt att hitta en balans i att de ska låta alla vara med när man egentligen inte tycker att de ska ta att bli behandlade hur som helst. Vad signalerar det till deras självkänsla? 

Många forskningsstudier säger att kompisar och människor i omgivningen har den största påverkan på barn mellan 7-12år. Dåliga kompisar som behandlar en illa i denna perioden i livet kan påverka en hela livet. Jag har en nära person till mig som det här är extremt tydligt på. Hennes vänner utnyttjade hennes snällhet något fruktansvärt när hon var yngre och det fick henne att tappa mer och mer självkänsla och göra mer och mer saker hon aldrig annars skulle gjort. Det har tagit lång tid för henne att hitta genuina vänner och hitta tillbaks till sig själv. 

På grund av att jag har ett dåligt facit i min bekanskapskrets och även för att jag själv avskydde när en kompis ”bättre kompis” kom på besök och man plötsligt blev 3e hjulet (dom var aldrig elaka, men det var små grejer, som att tissla o tassla, ha egna hemlisar som gjorde en ledsen) och när kompisen sen åkt hem så var allt som vanligt och man dög igen. 

Jag tror alla gjort det här litegrann och det menade garanterat inte att jag skulle bli ledsen men jag vill att mina tjejer ska inse sitt egenvärde så mycket så de inte tolerar att andra behandlar dem på det viset. Att vända kappan efter vinden är en av de värsta egenskaperna jag vet med vuxna så varför ska jag då lära mina barn att de ska bli behandlade så för att alla alltid ska få vara med oavsett hur de beter sig? 

Det är en extremt svår diskussion (som absolut inte är svart eller vit, barnet kanske har det jobbigt, retas som försvarsmekanism, själv känner sig utanför, listan av anledningar kan göras oändlig) och bara tanken på hur jag ska vara en bra mamma kommande år känns övermäktig. 

Men det är ju så det är föräldraskapet. En totalt omöjlig uppgift att få MVG i, och en uppgift som är lika oundviklig som själva förlossningen för att kunna ha barn. Det är bara att göra sitt bästa för när man är mitt i det så går det liksom inte att backa ur. 

Hejja oss! 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera