Missfall, himmel och helvete.

Jag Ă€lskar mitt liv idag. Flera av mina stora drömmar har gĂ„tt i uppfyllelse. Jag har 4a friska, glada tjejer, bor pĂ„ hĂ€stgĂ„rd och har tagit steget att testa att köra eget (som jag alla andra dagar tycker Ă€r skitkul, förutom idag nĂ€r jag Ă€r inne i ”ingen-sjĂ€lvkĂ€nsla-pmsperiod”). Men för inte sĂ„ lĂ€nge sedan sĂ„ mĂ„dde jag fruktansvĂ€rt dĂ„ligt. Jag kĂ€nde mig som den mest otillrĂ€ckliga, sĂ€msta mĂ€nniskan i hela vĂ€rlden.

Det hÀr var en av de absolut vÀrsta perioderna i mitt liv. Jag och min man ville försöka skaffa ett gemensamt barn och samtidigt ge de stora tjejerna ett smÄsyskon. Jag blev gravid ganska snabbt men sedan gick nÄgot fel. Till en början sÄ hoppades man att det skulle gÄ bÀttre nÀsta gÄng. Men nÀr det hÀnde om och om och om igen sÄ började man tappa hoppet. NÀr kroppen aldrig tog hand om det sjÀlv utan det blev orÀkneliga provtagningar och ultraljud för att alltid sluta i operation. Varje process varade i mÄnader och kroppen gick sönder allt mer.

Den vÀrdelöshetskÀnslan man fÄr nÀr man inte klarar av det som vi biologiskt Àr skapta för Àr fruktansvÀrd. Det finns nog inget som Àr sÄ djup rotat i oss som sjÀlvklarheten att kunna bli förÀlder. Det finns mÄnga som vÀljer att inte fÄ barn, men det Àr ett val. Att inte kunna fÄ det Àr en helt annan sak.

Jag hade barn sedan innan, men skuldkÀnslorna att inte kunna ge min man barn, eller ge hans förÀldrar barnbarn? Vad jag sjÀlv kÀnde i det hÀr var totalt irrelevant just dÄ. Det som fullstÀndigt slog sönder mig innefrÄn var alla skuldkÀnslor och rÀdslan att bli lÀmnad vilken sekund som helst för nÄgon som kunde ge honom det han ville.

Under dessa 2-3Är sÄ var det enbart nÄgra fÄ som visste om det vi gick igenom. Jag kÀnde sÄdan skam och vi var mitt i en period dÀr jag stod som huvudförsörjare till familjen (min man hade dÄ precis avslutat sin utbildning), vi hade köpt ett radhus och det fanns ingen möjlighet att falla isÀr utÄt. Jag var tvungen att prestera pÄ jobbet för att fÄ förlÀngt vik  och om de skulle veta sÄ skulle jag anses svag och troligheten att knipa en fast anstÀllning skulle dÄ vara minemal (det behöver inte vara sÄ, men det var sÄ jag kÀnde). SÄ jag gav hela min sjÀl och varenda droppe energi jag hade till mitt jobb. NÀr jag kom hem sÄ var jag totalt utdrÀnerad och det sista uns jag kunde klÀmma ur mig gick till mina barn.

Jag och min man föll isÀr. Han sa om och om igen  att det snart skulle lösa sig och ville egentligen inte att vi ens skulle lÄtsas om allt jobbigt som hÀnde. Jag var knÀckt och ledsen men avskÀrmade mig mer och mer för att kunna hantera att hÄlla ihop utÄt. Vi fanns inte dÀr för varann. Alls.

Till slut hÀnde en sak i vÄra liv som gjorde att vi var tvungna att gÄ och prata med nÄgon. Vi blev tvungna att lyssna pÄ varann. Vi var tvungna att se varann sÄrade. DÀr och dÄ gav jag upp. DÀr och dÄ gav vi upp. Jag behövde börja leva igen. Bli Anna igen. Göra saker jag tycker om för att laga mig sjÀlv och inte bara försöka  uppfylla alla andras behov pÄ grund av alla skuldkÀnslor. Vi behövde reparera oss.

Det tog en mÄnad och av en olyckshÀndelse sÄ blev jag gravid igen. Jag blev förkrossad. Jag ville inte tillbaks in i skiten av operationer och prover. Jag hade ju Àntligen börjat leva. Vi hade Àntligen börjat leva tillsammans igen (inte bara tvÄ skilda liv paralellt med varann) Men vi hade inget val.

Varje gÄng vi blivit gravida innan sÄ hade vi haft ett smeknamn pÄ skoj. Boris 1,2,3 osv. Men denna gÄngen sa min man. Det hÀr Àr en ninja.

Och det var det. VĂ„r Ninja.

Jag har gÄtt igenom mycket i mitt 35Äriga liv, men att leva med de skuldkÀnslorna, att pendla mellan hopp och förtvivlan och inte kunna göra nÄgot Ät situationen Àr fruktansvÀrd. NÄgot jag önskar att ingen annan skulle behöva gÄ igenom.

Det hĂ€r inlĂ€gget Ă€r för er som kĂ€mpar och kĂ€mpat. ❀

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag Ă€r en 35Ă„rig 4-barnsmamma med lĂ€tt störd humor och en faiblesse för ”tĂ€nk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera sĂ„ du inte missat nĂ„gra crazy! Vill du kontakta mig maila mig pĂ„ anna@mockidikk.se

9 reaktioner till “Missfall, himmel och helvete.

  1. Jag kĂ€nner igen mig sĂ„ mycket. Bra kĂ€mpat av oss bĂ„da (fyra) đŸ’ȘđŸŒ

  2. Vet precis hur det kĂ€nns syrran! Du Är min idol! Som fĂ„tt mig att fortsĂ€tta kĂ€mpa,nĂ€r livet Ă€r pĂ„ sin yttersta spets och allt kĂ€nns hopplöst. Du Ă€r ett bevis pĂ„ att allt gĂ„r! đŸ’Ș Älskar dig. ❀

  3. Åh Anna ❀ Dina ord gör sĂ„ starka intryck. Jag kan inte ens förestĂ€lla mig hur tufft det mĂ„ste ha varit.. Tack för att du delar med dig 😘

Kommentera