När jag blir stor ska jag inte.. 

Jag är uppväxt på gård. Eller egentligen i en villa men mina föräldrar har drivit mormor och morfars gård som legat granne med oss under största delen av min uppväxt. Vi hade tjurar, hästar, höns, bin, världens elakaste gäss (vi fick klättra på gärdesgården hos mormor för dom inte skulle komma åt oss och mormor som gick dåligt slog med en kratta runt sig för att kunna ta sig in och ur bilen ifred. Helt sjukt att dom levde så länge som till det va dags för gåsamiddag) katter, hästar, hundar och under en period även fasaner.

Förutom dessa djur hade vi en jordgubbsodling (med de bästa jordgubbarna i hela varbergstrakten enligt en (icke) helt opartisk plockare av det röda guldet) vi odlade sockerärtor och bönor (hur i hela friden stavas haire Corvert (min rättstavning vill genast rätta mig till haute Corvette, måste vara en riktigt trendig bil) och även Aster blommor. Man kan säga att jag gjort min del av att rensa ogräs om man säger så. 

När jag låg där och rensade med mina syskon (vi hade det och att plocka dessa primörer som sommarjobb, vilket man inte fattade då var en ren lyx att kunna få på sin egen gård) och jag tänkte att aldrig att jag ska bo på gård när jag är vuxen. 

Vad jag och mina barn satt och diskuterade i bilen igår på väg hem från skolan? Jo, vad vi ska odla för nåt på vår gård. Det snackas hallon, jordgubbar , tomater och så morötter till hästarna säger jag. Då svara Stella direkt; morötter är svårt att odla. Det säger iallafall Mandelmann (Älskar att dom slökollar mandelmanns trädgård istället för youtube). Så här är jag nu vuxen (35år är väl ändå semivuxen) med barn på en hästgård och vill börja odla nåt. Bara i liten hushållsskala, men ändå. 

Note to bild: älskar att inte känna sin trädgård! 

Forts: 

De grejer vi lovade oss själva att vi inte ska göra när vi var små/unga, de sakerna är förmodligen de sakerna vi egentligen älskade mest och definitivt vill att våra egna barn ska få uppleva. Jag är så sjukt glad för att ha flyttat till hästgård med mina barn. Det som fick droppen att rinna över var när Ninja kommer ut i lite ojämnt gräs (tänk höståker) så börjar hon skrika för hon inte vet hur man går längre. Herregud, det var som att få ett punkterat hjärta av en ”misslyckad mammapil”. Min unge vågar inte gå i ojämnt gräs?! Nä, nu är det dags att dom kommer ut på landet, få skit under naglarna, ramla i gyttja och får mocka lite skit kände jag då. 

Inte för att stadslivet inte är bra. Mer bara att jag inte vet hur man uppfostrar barn i en stad. Jag kan inte leva med att min unge är rädd för ojämnt gräs och  hur gör man med sin tonåring? Jag och de andra  grannungarna hängde ju hos varann och åkte vi in till stan fick vi bli skjutsade både fram och tillbaks av föräldrar. Lite bilskjutsande känns ju som en guldvinst i utbyte mot att faktiskt ha koll på att dom kommer hem känner jag spontant nu. Uppfödda Stadsföräldrar kan ju tricken och har ju lärt sig vilken skit man kan hitta på, jag ser bara framför mig att ungarna hänger i nån cool viadukt medan jag kör runt som en galen morsa och letar precis överallt för jag inte vet var alla coola ställen finns. 

I och med att jag skriver det här så jinxar jag garanterat allt och mina ungar kommer bli nästa generations värstingar i Nordstan. Gaaahh.. 

Men för nu, just nu njuter jag av att planera vad vi ska odla ihop jag och mina kids. Kanske om vi eventuellt ska skaffa några höns också. O en minigris o en hund o en….  

Vi börjar med några jordgubbsplantor. 

Carpe Mockidikk! 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera