Skräcken över att glömmas bort. 

I vissa tuffa perioder i livet så har jag haft en återkommande dröm och det är att jag befinner mig uppe i himlen och tittar ner på min egen begravning. Jag kan egentligen inte se någon logisk förklaring till varför den dykt upp och jag har aldrig någonsin hur jobbigt livet än varit tänkt tanken att jag inte skulle vilja fortsätta leva. Nej, jag tror det handlar om att jag innerst inne är livrädd för att ingen ska sakna mig. Att ingen skulle bli ledsen om jag inte fanns mer. Inte så att jag behöver ha en staty mitt i stan som ett minne för alla de slag jag utkämpat för mänskligheten, men det vore ändå lite skönt att veta att någon skulle tycka att deras liv blev lite tomt utan mig. 

Jag har en familj som älskar mig, superhärliga vänner så kan liksom inte få klarhet i varför jag känner så. Tror nog att jag egentligen känt så sedan min mamma dog. Det var iallafall då drömmen började. 

Jag vet att jag var så tacksam för alla som kom på min mammas begravning. Hennes barndomsvänner, nyare vänner, sjukhuspersonal och vänner till oss barn. Det betydde otroligt mycket och någonstans så fann jag en tröst i att så många kom och hedrade henne och fanns vid vår sida i sorgen. Efter den mardrömsdagen började jag drömma om min egen begravning och vakna kallsvettig över att det endast satt några enstaka på bänkarna runt kistan. 

När jag fick barn kunde jag med jämna mellanrum få panik över att jag alltid var den som tog alla kort (detta var innan selfien/groupien hade blivit uppfunnen) för att om jag dog innan barnen var gamla nog att ha några vettiga minnen så skulle det inte finnas några bevis på att jag ens varit deras mamma. 

Jag har också sedan mamma dog verkligen börjar gilla att promenera på kyrkogårdar. Jag gillar att strosa omkring och läsa på gravstenar för man kan se så mycket historia i det. Jag gillar också känslan av att man hedrar personen som ligger där av att läsa på och uppmärksamma gravarna. Kan vara så att det är totalt egoistiskt i någon slags hopp om att ”what goes around, comes around” (kunde verkligen inte komma på de svenska orden efter en hel dag med jobb på engelska) så någon kanske en dag läser på min sten. 

Vissa vill inte att en tår ska fällas när man dör utan planerar fullfjädrade fester för att festa sig ut från jordelivet. Jag däremot skriver ner sorgliga låtar och fina texter från filmbegravningar ihopp om att inte ett öga ska va torrt. 

Vissa är rädda för döden. Jag är rädd för en tom begravning och att vara bortglömd innan jag kallnat. Tragiskt men sant. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera