Kram 

Idag sĂ„ kramar jag i princip alla jag kĂ€nner nĂ€r jag trĂ€ffar dem. Ibland stĂ„r man och vĂ€ger pĂ„ att gĂ„ pĂ„ ett handslag för att tillfĂ€llet kanske inte Ă€r sĂ„ kramigt (typ en chef du inte sett pĂ„ lĂ€nge nĂ€r du möter hen i ett viktigt möte med andra chefer) vilket kan bli ett o obekvĂ€mt kram-handslag. Det kĂ€nns generellt som att kramen Ă€r det vanligaste sĂ€ttet att hĂ€lsa pĂ„ nĂ„gon man kĂ€nner (i Sverige) idag eller?! 

Jag Ă€r uppvĂ€xt med att hĂ€lsa fint och niga och jag kan sĂ€ga att den dĂ€r nigningen sitter hĂ„rt i ryggmĂ€rgen. Nu Ă€r den nĂ€stan borta men bara nĂ€stan. Det blev liksom ingen bra start i tuffa förhandlingar i jobbet med att niga lite fint. SĂ„ dĂ€r rök den först, men de gĂ„nger jag hĂ€lsar med handslag fĂ„r jag verkligen tĂ€nka pĂ„ att hĂ„lla benen raka sĂ„ de inte med automatik vill köra en liten nig (undrar om man förr liksom inte behövde köra stolen, squats och utfall för att bugningen höll rumpan i schack och nu sedan dess utdöd sĂ„ mĂ„ste vi forma vĂ„r bakdel mer medvetet?!) 

Varje kalas sĂ„ gick man runt och neg och skakade hand pĂ„ alla mostrar och farbröder. Inga kramar dĂ€r inte. Vi var heller ingen familj/slĂ€kt som slĂ€ngde oss med meningen ”jag Ă€lskar dig” som det verkligen gĂ„tt inflation i pĂ„ 2000-talet. Vi var nöjda och glada men vi höll oss med en armslĂ€ngds avstĂ„nd Ă€ven till de vi kĂ€nde och vi körde med ett mer tyst sprĂ„k nĂ€r vi gjorde vĂ„ra kĂ€rleksförklaringar. Jag ser absolut inte min uppvĂ€xt som en kĂ€rlekslös eller nĂ€rhetslös uppvĂ€xt för det, tvĂ€rtom. 

Jag kan fortfarande kĂ€nna av i vissa situationer hur otroligt obekvĂ€m jag kĂ€nner mig för att folk jag inte valt kommer innanför min bekvĂ€mlighetssfĂ€r. PĂ„ spĂ„rvagnen till exempel, dĂ€r fĂ„r jag nĂ€stintill panik och vill slĂ€nga mig genom rutan nĂ€r folk sitter lite nĂ€ra eller stĂ„r riktigt tight. 

Kina. Egentligen behöver man inte sĂ€ga mer Ă€n det kan vara riktigt trĂ„ngt i Kina. Och varmt. Och för att lĂ€gga fram det fint, det Ă€r lite annorlunda dofter i Kina (luktkĂ€nsligheten och Ă„ksjukan har verkligen tio-dubblats efter alla graviditeter. Nu blir jag Ă„ksjuk i hiss och fĂ„r panik Ă€ven över fisklukt i mitt eget kök, wehoo) 

NĂ€r min mamma dog och vi skulle ta avsked inne i rummet sĂ„ var jag, pappa, mina syskon och mormor och morfar dĂ€r. Och det enda jag minns frĂ„n den stunden Ă€r hur otroligt obekvĂ€m jag kĂ€nde mig nĂ€r vi alla stod och gruppkramades med varann. Eller nĂ€r första pojkvĂ€nnen jag hade la sig och höll om mig och jag ville slita loss honom och springa dĂ€rifrĂ„n.WTF liksom (tydligen passade tiden med lapp-förhĂ„llanden i 3an mig som handen i handsken)  

Kramen kĂ€ndes i de ögonblicken som ett fĂ€ngelse av pĂ„tvingad nĂ€rhet. 

Jag har Ă€n idag svĂ„rt med nĂ€rhet nĂ€r jag Ă€r riktigt ledsen eller utmattad. Jag vill egentligen ha det men det krĂ€vs en envis person pĂ„ andra sidan för att kunna nĂ„ fram och hĂ„lla om. Jag Ă€r Ă€ven en person som lĂ€tt kan glömma bort vardaglig nĂ€rhet om det Ă€r mycket i vardagen (vilket det Ă€r konstant med 4a kids, varav tvĂ„ smĂ„barn och 2 vuxna som arbetar) sĂ„ vi har sett till att han som har kramar och nĂ€rhet mer fastetsat i ryggmĂ€rgen stĂ„r för det ”jobbet” i vĂ„rt förhĂ„llande. Det blir liksom en dĂ„lig spiral om det ska vara en ”varannan gĂ„ng deal” nĂ€r man lever med olika kramryggsĂ€ckar. 

Men jag jobbar pĂ„ med ”kram-terapin” sĂ„ 2050 hoppas jag vara kram-master de luxe. Let’s hug away! 

En fullt ”normal” person i förberedd kramposition 😂😂

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag Ă€r en 35Ă„rig 4-barnsmamma med lĂ€tt störd humor och en faiblesse för ”tĂ€nk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera sĂ„ du inte missat nĂ„gra crazy! Vill du kontakta mig maila mig pĂ„ anna@mockidikk.se

Kommentera