Ensamstående föräldrar = Superföräldrar?! 

Igår när jag var mitt i duschkaoset med två gallskrikande små kids som hatar att tvätta håret ( innan detta hade jag jagat rymmarkanin ( alltså den här kaninen måste ha vingar, HUR kan den hoppa ut från en hästbox?!) panikfixat mat, torkat kiss från nya matrumsmattan och plockat upp en bajskorv från läragå-vagnen. Tydligen är den lilla inte är ett dugg rumsren då hon hann med detta på 3min)  kom jag att tänka på att när jag och stora tjejernas pappa separerat ( när de var 2år )så körde jag alltid allting själv. Vi hade delad vårdnad så jag hade dem på halvtid men alla dagar med barn så gjorde jag ju alltid allting själv. Ingen man kunde säga ”tar du disken så går jag och badar barnen” till. Jag var precis i början av min karriär när vi gick isär så jag gav ju 200% på jobbet också förutom att handla, tvätta, städa, laga mat, bada och natta barn. 

När vi gick isär så hade jag en lön på 19500kr i månaden som jag skulle försörja mig, 2 barn och en lägenhet varje månad. Den ekvationen gick inte ihop kan jag säga. Därför var ju drivet att klättra från assistent till inköpare ännu större och som tur var gjorde jag det efter ett halvår-år om jag inte missminner mig. Men fy vilken tuff period det var. Ge allt på jobbet, ge barnen 300% av sin energi i försök att kompensera för det dåliga samvetet, alla känslor och tankar över separationen och samtidigt ha ett ok på sina axlar att få ihop ekonomin. 

Oavsett att man vet innerst inne att det är rätt att gå isär så fanns det dagar av tvivel. Dagar man önskade att allt vore annorlunda. Dagar man önskade att man kunde nöjt sig och därmed kunnat leva ett bra mycket lättare liv. 

Jag vet att jag flera gånger suckade i tysthet över kollegor som gnällde inför resorna på jobbet om hur svårt det var att få ihop vardagen hemma och hur svärmor skulle komma och vara inneboende för att mannen skulle klara sig en vecka helt själv. För mig var ju det en vardag att alltid klara allting själv. Men så igår så tänker man på hur bekväm man blivit sen man blev två. Jag skulle också tycka det var jobbigt om Jesper var borta några veckor nu. Jag skulle absolut klara det, men det skulle vara jobbigare än när jag gjorde det varje vecka. 

En av de sakerna jag låg sömnlös över i paniken på att vi skulle få 4a(!!) barn när Penny låg i magen var känslan av att vara beroende av någon. Jag har alltid klarat mig själv hur tufft den än har varit och det har tagit lång tid att låta Jesper få ta ansvar för en del saker av gamla vanor att fixa allt själv. Men då under graviditeten så hade jag total panik över vad som skulle hända ifall vi skulle gå isär. Jag fixade att vara ensam med 2barn. Det skulle kanske gå med 3, men 4a?! Det kändes nästan omöjligt. 

Galet så här i efterhand att tänka på att jag kände panik på grund av kontrollen att kunna klara mig själv om allt går åt helsike. 

Men måste ändå säga att det ändå faktiskt är något positivt med att vara separerad sedan tidigare. Att man inte tar förhållandet för givet. Att man inte tar för givet att nu kommer vi vara tillsammans bara för att vi har barn ihop för så vet jag att jag tänkte i början med Nora och Stella. Det kommer tuffa perioder, det kommer vara svinkass in emellan, men det är ju hur man tacklar det som avgör hur det kommer gå och nu jobbar vi för att vara så förberedda vi kan vara. 

Det finns inga garantier för nåt. Allt kan gå åt helvete i morgon, men just idag är jag glad att Jesper kommer komma hem och hjälpa mig med disken och lägga sig bagge och hålla om mig i sängen. 

Det är lyx! 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera