Att lära en 92årig mormor att sitta.. 

Igår var jag och de små tjejerna på 92års kalas. Min mormor fyllde år och det bjöds på smörgåstårta toppad med gräddtårta och enligt gammal sed även lite choklad och frukt efter detta.  Naj, jag var inte direkt hungrig efteråt det kan jag lova, för om det finns en sak som är mormors signum i livet så är det att hon inte ger sig innan alla som går innanför tröskeln är så mätta så att de rullar ut. Ingen kan truga, tjata och be att man ska äta mer som mormor. Minst 3ggr måste man ta av allt för att hon inte uppgivet ska gnälla. 

Jag minns en gång när jag hälsade på hos mormor efter ett tandläkarbesök då jag fått tänderna polerade med banangegga och därmed hade ät-förbud några timmar. Har knappt sett en så uppgiven människa i hela mitt liv. Hur besöket slutade? Jo med att jag fick med mig en burk fylld med olika sorters kakor jag fick lova att äta så fort ät-förbudet släppt. 

Ska erkänna att mormor ringde mig i söndags och frågade om jag kommer på tisdag, mitt svar; ???Eeeeehhh???? Absolut. Klart jag kommer. Efter samtalet kom jag på varför jag skulle komma. Trodde jag lovat något jag totalt glömt bort. Glömt hade jag ju, men nu blev det ju en trevlig överraskning att jag faktiskt kunde komma. 

Kalaset var stillsamt men ändå trevligt. Några släktingar, pappa, jag och småkidsen satt runt köksbordet och åt, åt och åt. Mormor har en tendens att inte riktigt leva så mycket i nuet. Ofta börjar besöket med ”det var så längesedan ni var här, ni är aldrig här” och avslutas med ” ska ni redan gå, ni är ju aldrig här, ni måste komma snart igen”. Det är ju inte riktigt mallen för att ”skapa ett hälsa på sug” och även när man sitter där på kalaset så kan hon gnälla om att så få kommer, vilka som inte ringt och allt som är jobbigt istället för att uppskatta de som faktiskt sitter mitt emot henne. 

Mormor har haft ett tufft liv. Hon förlorade sin enda dotter, hon har förlorat morfar och hade polio som liten som gjort att hon haft svårt att gå hela livet. Jag förstår att det funnits mycket sorg i livet men jag kan ändå bli ledsen att hon låter allt gammalt svärta ner allt som finns just nu. Hon märker knappt av sina barnbarnsbarn som springer och leker för hon ältar hellre allt som är jobbigt och hon är för upptagen av sin egen bedrövelse för att se det hon faktiskt har. Vi försöker påminna henne om  detta men även om hon har minne som en häst så verkar vissa grejer inte riktigt fastna. 

Det är tråkigt när mer och mer av en relation upptas av dåligt samvete och krav istället för allt det fina som jag älskat med besöken hos mormor. Höra historier från förr, prata minnen och dela vår vardag. Jag önskar jag fick se hennes stolthet oftare över att hon har 3 barnbarn och 6 barnbarnsbarn som faktiskt finns i hennes liv nu. 

Men nu är situationen som den är och då får man ta den som det är. Mormor är lite för gammal för att lära sig sitta som det härliga ordspråket säger. Vi kör på och vi gör det vi kan för att göra mormor glad oavsett om det innebär att man går upp 2kg efter varje besök. Bara att bita ihop! Allt för familjen! ❤ 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera