På blodigt allvar.. 

Pratade precis med en granne vars son kör cross. Killen är tydligen bland de bästa i Sverige och de kör till olika banor över hela Sverige varje helg (även olika banor i landet för lördag och söndag) och kör en halvtimma till träningsbanor 3-4dgr i veckan. 
Är så otroligt impad av föräldrar som lägger hela sitt liv på att förverkliga sina barns drömmar. För i det här fallet verkar det verkligen vara sonens dröm och inte föräldrarnas. Pappan berättade att han varit med i en crossolycka och blivit förlamad när han var ung (som sedan mot alla odds ”släppte”), så att låta sin son förverkliga sina drömmar är en enorm uppoffring i inte låta sina egna rädslor styra barnet. Dessutom måste ju varje träning och tävling vara en enda lång andningspaus av panik. 

Jag älskar mina barn men jag har svårt att se att jag skulle kunna tänka mig att försaka alla egna intressen eller relationer med folk för att lägga all min lediga tid på barnens tävlingar. Jag tror inte heller att jag skulle ha psyket att låta dem göra något som jag själv upplevt baksidan av i svåra skador. 
Självklart gör man ju ett val när man skaffar barn, men ändå. Och vi har ju fyra barn, herregud tänk om de väljer 4 olika sporter som kräver den typen av tidsmässig och ekonomisk investering. Enda möjligheten är ju att vinna på lotto och sluta jobba känns det som. Nu är ju tjejerna inne på hästar och de kommer säkert vilja åka på lite tävlingar i framtiden. Mina föräldrar körde ju mig en massa men det var inte tävlingar varje helg eller 4a skjutsningar till träningsbanor på vardagarna. Det var ändå rimligt mycket skjutsande. 

Jag kommer ihåg att ju högre upp jag tävlade desto mer ensamma om att komma körande med bil och hästsläp var vi. Bussarna blev större och barnen hade alltid med sig flera ponnyer. Tydligen är det lite samma grej inom cross. Hur lyckas alla föräldrar tjäna sådana fruktansvärda mängder pengar så att man utan problem kan köpa ponny efter ponny för hundratusentals kronor. Eller en hästbuss för över en halv miljon?! Och för att hinna lägga all sin tid på barnens sport så är det ju inte ens möjligt att ha ett jobb. 
Ok. Ingen prestationsångest alls. 

Tydligen ska karriären vara helt klar och självförsörjande när barnet är en 5-10år så man därefter enbart kan fokusera tid och ekonomi på sina barn. Inte konstigt det blir en hetsjakt mellan föräldrar och blodigt allvar innan barnen ens lärt sig knyta skorna ordentligt om hela familjens ekonomi och tid är insatsen. 
Mina barn kommer få göra som mig. De får jobba hårt, träna upp sig och hästen. De får lära sig envishet bortom all logik av den lilla söta jäkeln mini, lära sig finlir och finess av den större ponnyn så att de blir duktiga och tuffa hästtjejer så att de precis som jag kan känna en enorm stolthet i att slå från underläge om de en dag börjar tävla. Jag tycker de är lyckligt lottade som har föräldrar som investerar tid och pengar i en häst överhuvudtaget. Då får man betala i svett genom träning, mocka hästskit och att måla ladugårdsväggar för att få ha den lyxen. 😉

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera