Kommandoran på grönbete! 

Jag är en do’er av naturen och om det går för länge mellan att jag och min man ”tankar kärlek” så kan jag bli lite hård, kall och börjar mer behandla honom som en arbetare än en partner jag älskar. En ganska ocharmig egenskap kan tyckas. 

Jag tror att det är åren som ensamstående som gjort mig sådan. Under den tiden så var jag liksom tvungen att bli ganska effektiv och hårdnackad för att fixa alla tuffa stunder. Jag tog på mig ett skal där det var jag och mina tjejer mot hela världen. Jag märker av att så fort Jesper åker bort några dagar så kan den masken åka på igen. Det är liksom en försvarsmekanism för att inte ”behöva” känna saknad eller känna mig svag utan honom. 

Den här hårdheten kan även komma fram när jag är trött, det är kaos eller något måste bli gjort. Då kan jag förvandlas till en kommandora som försöker samla trupperna mot slutmålet. En egenskap ”go with the flow mannen” inte alltid uppskattar. Dålig egenskap ur gullegull-perspektiv, ganska bra för att faktiskt få saker gjorda. 

Idag SKA staketet göras färdigt, det har varit alldeles för mycket halvmesyrarbete det senaste för min smak, jag menar när man arbetar så arbetar man, så man kan vara ledig sen. Min man med sin översociala tjötrövsgen har lite svårare för att förstå fokus. Han är typen som leker först, jobbar sen. Jag är totalt tvärtom. 

Nu kan ju detta låta som att vi behöver kriga hela tiden hemma men sanningen är att vi komplettera varann väldigt mycket. Jag eldar honom i röven i vissa situationer och han chillar ner mig i andra. 
Just den här känslan av att behöva någon annan är något jag haft otroligt svårt att tackla. När man går igenom en separation så blir man tvungen att klara allt själv och efter en sådan grej i livet så är det svårt att fullständigt våga lite på att man aldrig ska behöva hamna där igen. 

Jag kunde vakna kallsvettig av paniken under min sista graviditet av rädslan att nu få så många barn så att det kommer vara svårt att försörja dem själv på ett sätt så de inte behöver ändra sitt liv alltför mycket. Det skulle vara tufft att leva ensamstående med 4a barn och räcka till med läxor, bad, kärlek och allt hushållsarbete efter jobbet. 

Som tur var gick den här perioden över och ju längre tiden går, ju mer låter jag mig vara beroende av min man. Jag är ju det oavsett vad jag försöker intala mig själv. Inte bara rent ekonomiskt men också för att jag älskar honom och skulle ju bli halv utan honom. 
Bäst jag lägger mig bakom och baggar honom nu lite innan vi går upp så Kommandoran kommer ihåg den här kärleken om någon timma när byggandet är igång (egentligen vill varje ven i min kropp ställa sig upp och skrika UPPSTÄLLNING!), men får trycka undan det o gå på kärleksvägen till en början iallafall) hehe.. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera