Mamma = Mission Impossible! 

Igår hade jag och mina stora tjejer en supermysig eftermiddag/kväll på Liseberg med bästa kompisarna från skolan och deras mamma. Det är en lyx att vi mammor också klickat. Som grädde på moset så var jag småbarnsfri så vi mammor hann både dricka vin och prata (ostört och med totalfokus på att lyssna helhjärtat på varann, vilket händer typ aldrig när de små är med) i solskenet och åka karusell med våra stora barn. 
En gemensam nämnare som jag ser hos väldigt många av mina kompisar och mig själv är att vi är världsmästare på att hamna i centrum av all världens fix. Vi är klassförälder, vi är med i styrelsen i klubben, vi bakar till klasskalaset, vi skjutsar, hämtar, ordnar lekdater och fixar mellanmål. Och allt detta ovanpå ett jobb och ett rullande hushåll. Vi jonglerar det mest avancerade logistikschema dagligen och det värsta, det allra värsta är att vi får så jäkla dåligt samvete om vi en gång inte kan komma på ett möte eller infinna oss på en uppvisning. 

Vi fixar allt och till slut börjar partnern, barnen, de andra föräldrarna i klassen, lärarna och ledarna se det som en självklarhet. 

Ganska kort efter jag fött penny så satt jag ner och pratade med mina stora tjejer om hur de upplevde allt med sina småsyskon och för att förklara varför vi mitt i renovering och nyfödd bebis (plus en 1åring) inte kunnat ha så mycket kompisar hemma några veckor. Då börjar de snörvlande berätta att de tycker det är jättetråkigt och att de tror att jag älskar bebisarna mer än dem. 

Då har jag slitit ihjäl mig för att de ska få behålla sitt vanliga liv, sett till att få egentid med dem, roddat lekdater på bortaplan, varit klassförälder i båda klasserna, åkt till badhus med deras kompisar. Varit med på hästtävling 2dgr efter jag fött barn. Gjort allt för att de inte ska känna att de kommer i skymundan av sina småsyskon. 

 Det var som att få ett hugg i hjärtat och jag kan ärligt säga att jag fick göra allt för att inte skrikgråta på dem att det är så fruktansvärt orättvist. Orättvist för att de levt i 1,5år i renoveringskaos hos sin pappa. Att han inte roddat så mycket som en lekdate de senaste 6 åren men det här är inget de ens reflekterat över. 

Jag fick andas ner gråten i halsen och prata med dem om att det är bra att de säger hur de känner och sedan la jag mig och grät som ett barn i min mans knä. 

Jag vet ju att det är jag själv som fått dem att ta för givet att jag fixar allt men det sårar ju inte mindre för det. Den här händelsen blev faktiskt en ögonöppnare för mig. Efter det pratar vi ganska mycket med våra tjejer om att visa uppskattning och att inte ta saker eller personer för givna (även sina föräldrar). 

Det är svårt att hitta en balans mellan att ge hela sin själ till jobbet och familjens välbefinnande och att faktiskt komma ihåg sig själv. Eller för mig är det så iallafall. Jag har fått lära mig den hårda vägen att man måste backa ibland, att man behöver en man/fru/kompis som kommer in på sin springare och ”tvingar” en till att ta en paus när man själv inte har styrkan att säga nej och prioritera sig själv.  ❤️

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

3 reaktioner till “Mamma = Mission Impossible! 

Kommentera