När slutet är nära.. 

Igår skulle jag haft ett möte klockan 15.00 som blev inställt i sista sekund. När klockan var 15.15 så vinglar mannen in helt vimmelkantig (säger han) och säger att han håller på att svimma. Diagnosen han snabbt ställer på sig själv är att ”det är kroppen som säger ifrån” och han akut måste vila i soffan. 

När jag säger att det kanske bara är ett blodtrycksfall eftersom han böjde huvudet ner för att plocka upp en påse snabbt så fnyser han och säger att ”det har jag aldrig haft, det är ju kroppen som säger ifrån att det räcker nu” 

Vad hans nästa uppgift var? Dammsuga. 

Att man behöver sätta sig ner efter ett blodtrycksfall är ju inget konstigt men det som är besynnerligt är att han drar slutsatsen att nu kroppen håller på att lägga av helt såhär första semesterdagen. 

Här får man nog hålla med mina medkvinnor att det förmodligen varit andra regler när det gäller sjukskrivning under graviditet för jag kan säga att det kändes lite smått som att min kropp sa ifrån när; 

  • Jag varje morgon svimfärdig ledde ut mig mellan dörrkarmar och väggar fram till toaletten för att ta mig en morgonkräkning. 
  • Jag tvingades hoppa av spårvagnen flera hållplatser i förväg varje dag för att jag höll på att dö av illamående. 
  • Någon hoppade, klämde och ”karate kidsparkade” på blåsan så det klämdes ut några ofrivilliga droppar med jämna mellanrum. 
  • När jag i 10dagar i sträck flög tur och retur inrikes varje dag i Kina i 40gradig värme och är åksjuk i grunden men nu fick uppleva illamående på crack. 
  • När jag inte fick behålla en enda smula under de sista 5 dagarna av denna resa så jag under alla fabriksmöten (utan någon AC whats so ever) knappt tog mig upp längs trapporna av utmattning och mötena slutade med mig sittande ulkande över ett förnämligt ”hål i golvet” 

Och jag glömde ju. Allt detta skulle du göra med ett leende för ingen visste ju om att du var gravid sådär i början. Så här var det bara att torka av kräket, gurgla lite tandkräm och gå tillbaks till mötet efter hål-besöken för att oberört fortsätta förhandlandet eller låtsas kolla fascinerat på omgivningarna i trapphuset för att kamoflera din stånkande snigelgång. 

Men nu ska man inte vara sån. Min lille gubbes kropp höll säkert på att lägga av igår så jag kände att det är bäst att vara försiktig och låta honom få en skön sovmorgon idag. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera