Till vår mamma. 

Ibland är det som att alla känslor som man upplevt och känt genom livet bara sköljer över en och för en stund känns det nästan omöjligt att få upp huvudet över ytan för att få luft.

I morse var en sådan stund.

Egentligen finns ingen riktig logik i varför det händer och hur det händer men just idag så var det en salig blandning av ilska och sorg som vällde in som en svallvåg. När det handlar om en person som inte finns i livet längre så blir det så tabu att känna ilska även om ilskan sällan handlar om personen i sig.

Jag var arg på att mammas sjukdom och dödsfall gjorde att jag missade en stor del av mina unga ”sorglösa resa/säsonga/behöver inte ta något ansvar” år. Jag var arg på henne för att hon inte fanns där när jag och mina stora tjejers pappa gick isär och jag behövde henne som mest. Jag var arg på henne när min pappa fick sin hjärtinfarkt och vi ännu en gång fick sväva mellan hopp och förtvivlan över att förlora en förälder. Jag var arg för att hon inte kan ställa upp som barnvakt nu när vi är mitt i de tuffaste småbarnsåren. Men mest av allt var jag arg för att hon inte finns i mitt liv och att jag därför får kämpa i en uppförsbacke av sorg.

Det låter ju fruktansvärt egoistiskt och hemskt när jag skriver det så, men ibland är det lättare att bli arg. För mitt i ilskan så kommer tårarna, de riktiga känslorna och så väller all sorg över tills jag kan andas lite lättare igen.

För det jag egentligen känner är ju;

Att jag är ledsen för att jag inte kan prata med min mamma när jag vill. För att jag inte kan irritera mig på att hon lägger sig i, men mest av allt för att hon inte är en del av min familjs vardag.

När de här stunderna kommer så har ofta många (små obetydliga) saker klumpat ihop sig över tid och till slut rinner bägaren över.

Som när man pratar och skrattar om och åt familjer på middagar. När man hör om allas planer för sommaren. När man hör planer på mammor som ska passa barn eller sommarställen som ska besökas, eller när man ser mammor och svärmödrar skratta ihop.
Jag kan verkligen bli så otroligt avundsjuk på kompisars relationer med sina mammor. På att deras barn får växa upp och bli bortskämda av sin mormor. På deras mammors relationer med deras svärmor.

Inte för att jag inte unnar dem det utan för att jag är så otroligt ledsen för att jag aldrig får uppleva det.

Just den här biten med att få och ha barn är den tyngsta delen i sorgen av min mamma. Sorgen att inte få dela graviditeter, sorgen att hon inte kunde komma och hälsa på oss på BB. Sorgen för att hon aldrig fick vara den där mormodern som kunde ställa upp som barnvakt och finnas där med råd, för att skämma bort och stötta.

Under sista året när mamma levde så gick vi alltid in på Nallen (en barnbutik som tyvärr inte finns längre) och tittade när vi åkte på shoppingtur till Göteborg (bodde i Varberg då) och mamma sa varje gång ”kommer jag inte kunna jobba riktigt igen så kommer jag iallafall kunna finnas där och hjälpa er så mycket ni vill när ni får barn”.

Hon sa det aldrig med en hint av ”skaffa barn hets” utan enbart drömmande om att ge sig själv en ny mening och som att hon hade en större förståelse än vi andra för vad som är viktigast här i livet.

Idag är det 15år sedan min mamma dog, något min hjärna glömt bort men inte mitt hjärta.  ❤️

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

2 reaktioner till “Till vår mamma. 

  1. Tack, vilken pricksäker beskrivning! Förlorade min mamma för 6,5 år sedan. Hon hann vara mormor i 1 år och 8 månader innan hon gick bort. Saknar henne så det skriker i kroppen ibland. Samtidigt är jag henne evigt tacksam för att hon stöttade mig till att bli den jag är idag.

Kommentera