Lyckliga familjen!

Igår kväll tog vi oss en liten promenix hela lilla familjen. Destinationen var brevlådan som även blev till en ”gubbjakt” på Ninjas begäran. 

Det härliga är att för en 1,5åring och 2,5åring så är det utflykt nog att springa längs skogsvägen och leta smultron men trots det så känner jag mig som en liiite bättre förälder när jag tar med dem till något lite mer utsvävande utflyktsmål.

Iallafall, när vi gick där så vänder sig mannen mot mig och säger; Nu har vi det bra va, det här är lycka?! Och jag nickar instämmande ( trots att jag innerst inne känner en anings irritation över att han säger en sådan sak högt, skrockfull som jag är)  för just där och då var vi verkligen en sån där idyllisk liten familj med nöjda barn omgivna av grodor som hoppar och kvittrande fåglar på en mysig skogsväg.  

Ungefär 2 sekunder efter detta så reser Penny sina små armar mot sin pappa för att bli upplyft. Han tar henne kärleksfullt i sin famn och  upptäcker snart att han fått bajs på hela handen. Hon har med andra ord racerbajsat så det letat sig upp ur blöjan och upp på ryggen. Myzz. 

Efter denna incident (och för att det är svårt att få bort bajslukt enbart genom att torka av handen i gräs) så kände vi att det var läge att gå tillbaks hemåt. Lagom tills vi passerat (stora) vägen så säger ninja att hon måste kissa vilket hon slår slag i saken och gör i exakt samma ögonblick. 

Så där går vi med en nerkissad och racerbajsad unge på varsin arm medans vi fortsätter titta lyckligt på varann för herregud, man kan ju inte begära att de små liven ska kunna hålla tätt 50m och 10min. 

Dagens lärdom: Säg aldrig någonsin högt hur bra/lugnt/harmoniskt det är, It will bite you in the ass. ALWAYS.