IgĂ„r kvĂ€ll tog vi oss en liten promenix hela lilla familjen. Destinationen var brevlĂ„dan som Ă€ven blev till en ”gubbjakt” pĂ„ Ninjas begĂ€ran.
Det hÀrliga Àr att för en 1,5Äring och 2,5Äring sÄ Àr det utflykt nog att springa lÀngs skogsvÀgen och leta smultron men trots det sÄ kÀnner jag mig som en liiite bÀttre förÀlder nÀr jag tar med dem till nÄgot lite mer utsvÀvande utflyktsmÄl.
Iallafall, nÀr vi gick dÀr sÄ vÀnder sig mannen mot mig och sÀger; Nu har vi det bra va, det hÀr Àr lycka?! Och jag nickar instÀmmande ( trots att jag innerst inne kÀnner en anings irritation över att han sÀger en sÄdan sak högt, skrockfull som jag Àr) för just dÀr och dÄ var vi verkligen en sÄn dÀr idyllisk liten familj med nöjda barn omgivna av grodor som hoppar och kvittrande fÄglar pÄ en mysig skogsvÀg.
UngefÀr 2 sekunder efter detta sÄ reser Penny sina smÄ armar mot sin pappa för att bli upplyft. Han tar henne kÀrleksfullt i sin famn och upptÀcker snart att han fÄtt bajs pÄ hela handen. Hon har med andra ord racerbajsat sÄ det letat sig upp ur blöjan och upp pÄ ryggen. Myzz.
Efter denna incident (och för att det Àr svÄrt att fÄ bort bajslukt enbart genom att torka av handen i grÀs) sÄ kÀnde vi att det var lÀge att gÄ tillbaks hemÄt. Lagom tills vi passerat (stora) vÀgen sÄ sÀger ninja att hon mÄste kissa vilket hon slÄr slag i saken och gör i exakt samma ögonblick.
SÄ dÀr gÄr vi med en nerkissad och racerbajsad unge pÄ varsin arm medans vi fortsÀtter titta lyckligt pÄ varann för herregud, man kan ju inte begÀra att de smÄ liven ska kunna hÄlla tÀtt 50m och 10min.
Dagens lÀrdom: SÀg aldrig nÄgonsin högt hur bra/lugnt/harmoniskt det Àr, It will bite you in the ass. ALWAYS.