Mamma Björn 

I fredags när barnaktiviteterna avslutats så fortsatte jag till en kompis för lite välförtjänt tjejkväll med tillhörande övernattning. 

I bilen på vägen upp till Göteborg gick ögonen i kors och det kändes som jag skulle däcka vid första sipp av vin men jag piggade på mig och höll mig vaken till 04.15!!. 

Vi drack vin, gick igenom vad som hänt det senaste (barn som fötts, nya jobb som skulle invigas, hus och lägenheter som köpts och företag som startats) Nej, vi ses inte så jätteofta hela gänget (2ggr per år kanske) men varje gång vi gör det är ändå känslan att vi sågs typ i förrgår. Den här gången får man ändå säga att det hänt ovanligt mycket på ett halvår. 

Att det blev så sjukt sent berodde på att jag och en av tjejerna fastnade i diskussions-vinkelvolten angående flyktingar och integrationen i samhället. 

I grund och botten har vi samma syn att vi ska hjälpa så många som möjligt medans jag kanske är mer krass i att jag alltid kommer vara en mamma i första hand och alltid kommer sätta mina barn först. Så i min värld så vill jag att vi hjälper så många vi kan integrera i samhället utan att det blir på bekostnad av minskade viktiga resurser ( tex sjukvård och skola) för de som redan bor i landet. 

I min värld handlar allt om att få till en bättre fungerande integration och när vi inte kan ta emot fler så får vi i akuta situationer hjälpa de behövande på plats med så mycket pengar och andra förnödenheter vi kan. Sen förstår jag också att det låter finare i teorin att säga att vi ska hjälpa alla oavsett vad, för våra barn och vi redan har så mycket. 

Vi i vår familj kan minska antalet kläder, julklappar eller semesterdagar. Absolut, men jag vet i mitt hjärta att jag aldrig kommer kunna vara så osjälvisk att jag kommer kunna tycka det är ok att mitt barn inte får akut läkarvård i tid.

Jag pratade med en röda korset-medlem som knackade på dörren för ett halvår sedan ungefär och då erkände jag att jag önskar att jag var mer lojal i mitt hjälpande. Jag önskar att jag tog mig tid och läste på om alla organisationer och sedan valde att stötta den/dem oavsett vad. 

Just nu så är jag en ”sociala medie-fejkhjälpare”.  När Ice bucket challenge blossar upp ger jag till det, när barncancer är i fokus ger jag dit och när flyktingkatastrofen nådde sin peak inom sociala medier så gav jag dit frekvent. Problemet är ju bara att alla de här grejerna är ju lika viktiga hela tiden. Krisen i Syrien hade ju pågått i evigheter innan det eskalerade i sociala medier. De med ALS kämpar mot sin sjukdom varje dag och det är en akut situation i Bangladesh även när social mediediskussionen blåst vidare till ett nytt fokus. 

Självklart är alla skänkta pengar bra men jag känner mig ändå lite smutsig som skänker efter nyhetens behag (tydligen är jag inte ensam om denna typ av beteende för detta är ett stort problem hos organisationerna idag) 

Nu kanske alla tycker att jag är en sämre människa, men jag tror på handling före ord och jag vet att jag aldrig skulle kasta mitt barn framför bussen för att rädda ett annat. Jag skulle försöka rädda båda men jag skulle aldrig kunna offra mitt eget för någon annans. 

Love, 

Mama Bear

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera