Ofrivillig underhållning 

Igår var jag och Ninja och hälsade på min mormor som ligger på sjukhus efter att ha ramlat och skadat knät. 

Vi hade med oss bullfika och satt i uppehållsrummet och pratade och fikade. Ninja började nynna på imse vimse spindel mellan tuggorna och mormor frågar då Ninja om inte hon kan sjunga en sång för alla i rummet. 

I samma andetag vänder hon sig mot mig och frågar om jag kommer ihåg den där kärringbussresan som mamma, mormor och jag gjorde tillsammans med ett gott gäng tanter?! Vet inte om detta var en grej på 80-talet men vet att mamma var iväg på alla möjliga bussresor där man besökte gardintillverkare, ljusfabriker och annat trevligt (tyckte mamma verkligen att detta var trevligt som 35åring eller gjorde hon det bara för mormor?! och vad var grejen med att mammas tjejkvällar hette symöte och pappas pokermöte? Alla körde själva till symötena och där fikades, virkades och pratades det medan gubbarna hade ett rullande schema på chaufför (och har än idag) och käkade middag, drack öl och whisky och spelade kort halva natten?!) 

Iallafall, den där bussresan är något jag aldrig glömmer. NÅGONSIN. Det är en av mina mest traumatiska upplevelser jag haft under min uppväxt. 

Jag var enda barn med på bussen och det tog inte lång tid innan tanterna började hetsa och tjata om att jag skulle sjunga någon liten sång för dem i bussmikrofonen. Alltså jag ville slänga mig ut genom dörren i farten för att slippa men klapparna på huvudet och påtryckningar fortsatte med orden ”du sjunger ju så fint lille vän”. 

Det var som att sakta bli tvingad utför ett stup och till slut stod jag där med mikrofonen i handen och sjöng ”ekorrn satt i granen” med darrande röst. 

Det var så HEMSKT och det går på riktigt kalla kårar genom kroppen än idag. 

Så igår när vi satt där och jag hörde orden ”du kan väl sjunga för oss lille vän” samtidigt som de gamla rullade närmre och närmre med sin händer utsträckta mot stackars Ninja så var det som att se 5 Gollum närma sig mitt stackars barn, väsande ”My precious”. 

Där och då var Ninja ”tvungen” att gå och kissa. 

Huuuhh, jag har haft posttraumatiska drömmar från detta hela natten. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

3 reaktioner till “Ofrivillig underhållning 

  1. Ja du Anna våra symöte var jätte mysiga tror inte ens vi hade något sticke eller virke med oss. Det är så roligt att läsa din blogg 😉/ Monica (Fridas mamma)

    1. En mamma till som minns de där symötena. Ja inte hade vi nåt handarbete med oss! Vi levde nog mittemellan symötestid och tjejkvällstid.
      Hos Inger var det kalas… hon kunde baka din mamma! Håller med Monica! Du är en fantastisk skribent! /Regine

      1. Hej, vad roligt att ni båda läser min blogg 😊 Haha, det är kul att man minns mammas och pappas kompishäng så olika, kanske var det de luriga namnen på träffarna som förvillade 😂 Vi fick ju alltid höra vem som tagit hem storkovan på frukosten efter pokermötena så då tog man ju för givet att ni just sydde på era symöten 😂 Jag kanske ska införa symöten i mitt tjejgäng, det låter ju som ett vinnande koncept 😊
        Tack igen för gulliga kommentarer, så himla kul att höra!

Kommentera