Ut på tur, aldrig sur.. 

Igår efter jobbet så var hela familjen hemma vid halv 6 (vilket är tidigt för oss) så vi bestämde oss för att äta middag lite snabbt och att vi sedan hela familjen ska följa med tvillingarna på sin ridtur i skogen.  

Åh vad mysigt tänker jag och kommer med förslaget att vi även tar med oss shetlandsponnyn så kan Ninja och Penny får turas om att rida ihop med sina systrar. 

När hästar och barn är påklädda så börjar diskussionen/gnället om vilket barn som ska rida vilken häst. Hunden får ett damp-anfall och springer runt som en tok och knuffar ner barn till höger och vänster så det skriks åt alla håll och båda små är rörande överens om en sak. Att de båda minsann inte ska rida mini utan de ska rida den största ponnyn tillsammans med mamma. 

Till slut ger sig gänget iväg. Mamman ( i mjukisbyxor) på Bengan tillsammans med Ninja, Nora på Diddi och Stella på Mini och Penny gråtandes på pappas axlar för att hon också vill rida Bengan och en hund som studsar mellan alla. (Ja, det är sjukt att vi inte gav upp här) 

Vi tar oss travande och galopperande en bra bit på skogsvägen (lååångt in) innan helvetet bryter lös på riktigt. Vi byter passagerare framför mig och då kommer båda barnen på att ingen ska rida längre utan pappa ska bära båda. 

Vi släpper iväg de stora tjejerna med de stora hästarna så de kan ta en egen sväng medans vi börjar släpa oss tillbaks med ett gallskrikande barn (det som extremt motvilligt bärs av mamman) en shetlandsponny och en hund som far åt alla håll. Vi kommer en bit när vi inser att hunden tagit ett pit stop i ett kaninhål. 

Jag tycker att vi ska rädda det som återstår av öronen och gå hem med ungar så får pappan hämta hunden sen. Pappan tycker att hunden ska hämtas nu för att slippa gå fram och tillbaks. 

Skrikandet når nu helt nya nivåer när pappan lämnar båda barnen samt en ponny med mamman. 

Vi går sakta hemåt och jag kan garantera att det numera inte finns en levande varelse i den skogen längre för de har definitivt blivit skrämda på flykt. 

De stora tjejerna börjar nu komma ikapp oss och lagom till att de närmar sig ninja som gallskrikande går 10meter bakom mamman med gallskrikande bebis på armen och ponny i släptåg så börjar den yngre ponnyn bli rejält nervös över de höga ljud hon aldrig tidigare upplevt. 

Mamman skriker då till pappan att springa ikapp för att ta Ninja och hjälpa stora tjejen att lugna sin häst. 

 och där är tålamodet över för båda föräldrar som nu utöver skrikande ungar, nervös häst även skriker på varann om vem som inte tog med napp, snuttar och prioriterade att hämta hundjäveln. 

Åh vilken mysig skogstur. Det kommer vi göra igen. ALDRIG. 

Fattar inte att vi inte lärt oss att aldrig tro på drömbilden man bygger upp om den dansande glada Fritidsresor-familjen. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

2 reaktioner till “Ut på tur, aldrig sur.. 

  1. Jag behöver inte ens blanda in några hästar eller hundar för att få det där kaoset -läs: ”KAAAAOOOOSSS!!!”, så jag förstår om nervändarna fick sig en omgång där… Låt oss säga så här: Den där Fritidsresorfamiljeidyllkänslan infinner sig absolut ibland. Säkerligen 2-3 gånger i månaden skulle vi platsa där, lyckligt leende med allas viljor på väg åt samma håll och med gemensamt mål i mer än fem minuter. Resten av tiden är det inte riktigt så. Kämpa på!!

Kommentera