Inklämd i ett bajshål

Igår hade jag ett väldans trevligt möte med några Goa gubbar jag jobbar ihop med. Vi snackade ihop oss, pratade nya uppdrag och unnade oss en lunch ihop. 

När jag nöjd packar ihop mig från lunchen så ser jag att jag har ett gäng missade samtal från min granne men även från min man. 

Jag ringer upp grannfrugan och frågar ”vad är det som har hänt?” Såpass kvinnlig intution har jag så jag visste att något var i görningen. 

Jag får informationen att hästarna rymt, men att halva bygden nu var inblandad i infångande så att läget var stabilt. Trots det lugnande beskedet känner jag ändå att det är läge att lägga på en rem. Jag hastar ner i parkeringshuset på Göteborgs mest lösaktiga gata och går som i en labyrint mellan bilarna för att hitta en vinkel där jag kan knö mig in i bilen. 

Alltså det här parkeringshuset måste vara byggts för typ hundra år sedan efter några gamla minifjutt bilar för det är helt sjukt trångt och mörkt. Dessutom hade några avloppsrör dagen till ära pajat så det var bildligt talat som att befinna sig i ett r..vhål. 

Det var helt sjukt mycket bilar den här dagen så jag hade inget annat val än att parkera här med min stora Grand Voyager-buss, det kan jag lova. För om någon sett Austin Powers 2 när han backar frenetiskt mellan två väggar för att röra sig ungefär en millimeter, så såg jag likadan ut när jag skulle få in bussen i den yttepyttelilla rutan. 

Iallafall, jag lyckas klämma mig in och vrider på nyckeln. Vad som händer? absolut ingenting. 

GAAAAAHHHHHHH!! 

Hur i hela fridens namn ska jag hitta någon som är på väg till sin bil från jobbet vid 14-snåret och vad är oddsen att denna någon råkar ha bilen bredvid mig och dessutom den vänstra som når till dit batteriet sitter? 

Efter jag desperat ringt min man ihopp om att han på något magiskt vis kan trolla igång min döda bil så jag kan komma ifrån det här bajshålet, hinner jag tänka flera gånger att det här är en perfekt mordplats för ingen kommer känna likdoft på en månad på grund av stanken. 

Efter en stund rullar det förbi en gubbe som jag får stannat. Jag ber på mina bara knän att han ska hjälpa mig och han går motvilligt med på att åtminstone öppna sin motorhuv medan han mumlar att batteriet minsann inte är så lätt att hitta. 

Vi hittar det iallafall och då återstår bara för mig och den gamla gubben att börja putta ut min bil ur den extremt trånga fickan. Vi ställer oss och känner lite på tyngden och inser att vi aldrig kommer få rubbat den ur fläcken. 

Jag hoppar återigen in i bilen igen och inväntar mördaren eller andan i flaskan för att beroende av vem som kommer först få möta mitt öde. 

Som ett desperat försök vrider jag ännu en gång på nyckeln och tillber nu varenda Gud som finns om en liten gnista. 

OCH den startar. Fattar ni?? Att ett batteri som är dött vilar ikapp sig och får nytt liv är ju lika troligt som att vinna miljoner på triss. Och det hände mig! Mig!! 

Vilket jäkla flyt alltså! 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

3 reaktioner till “Inklämd i ett bajshål

    1. Dom små jäklarna rev staketet…. 🙁 tur att det finns bönder här omkring som bryr sig om djur och stannar och löser biffen. #dagensros

Kommentera