Det var en gång… 

I helgen är mannen iväg på svensexa och tjejligan dansar på bordet. Ja, Max är ju hemma och håller koll på oss men i övrigt är det all in tjejhäng. 

Min kusin-syrra har varit här och hängt med sina kids, det har ridits, lekts, fikats och fixats på gården och varit allmänt väldigt mysigt. De stack hem för en timma sedan och en kvart senare låg 3 av 4 barn och jag i vår säng (ibland är det extra gött att ha en 2,10m bred säng). 

Nu när jag gick upp för kisspaus så började jag tänka i de banorna man inte får tänka. 

Huuu, vad mörkt det är. Knakade det inte till lite i trädgården? Jo, men det gjorde det! Eller? Alltså, tänk om det kommer någon läskig mördare som kommer in i sovrummet inatt när vi ligger och sover? 

  • Hur kommer jag reagera? Tänk om jag innerst inne är en skitkass mamma och jag flyende kommer hoppa ut genom fönstret och rädda mitt eget skinn? 
  • Tänk om jag inte är en skitkass mamma och  kommer försöka rädda alla mina barn? Kommer jag bli stark som en elefant och smidig som en superninja och slänga upp dem alla på ryggen och glida graciöst ner för stuprännan (efter att jag gjort karate kid-sparken No.1 på mördaren såklart)?! 
  • Tänk om jag inte blir elefantsuperninjan, utan bara en lite, lite starkare jag? Vad gör jag då? Vilket barn ska jag rädda först? Kommer det valet beslutas beroende på vem som varit minst gnällig just den här dagen?
  •  Är jag så ytlig, älskar jag den som gnäller minst mest? 
  • Eller grabbar man bara den som står närmast och hoppar? 
  • Eller tänk om det blir som med bockarna Bruse? Jag försöker få dem att fatta att det är mig de ska ta och låta barnen vara. Kommer mördarna köpa det (ja, tydligen har det vid det här laget blivit en hel hop mördare)? Och hur kommer barnen må sen? 
  • Vad kommer det vara för figur på min dödsannons över namnet? Eller vänta nu, finns dödsannonser fortfarande? Och i vilken tidning publiceras de isåfall? Kommer jag dö helt obemärkt? eller kommer min man slänga ihop en dödskampanj på Facebook och instagram där han kör några bilder ihop med en gråtmild rad eller två om de spår jag lämnar efter mig?
  • Ska man gilla en sån kampanj? Känns ju jäkligt kasst att sluta som ett inlägg som fick noll likes?! 

Och där, hade det spårat ur totalt! Välkomna till min kvällshjärna. 

Varje gång frasen ” tänk om” uttalas i vårt hem så vet min man att det strax kommer något riktigt, riktigt stört ur min mun. Idag var han inte här så då fick jag skriva ner det istället. 

Welcome to wirdoland.. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera