Under ytan.. 

De allra flesta dagarna är jag väldigt stolt och glad att jag vågade ta steget att starta eget. Att jag testade att starta en blogg bara för att jag gillar att skriva utan att egentligen veta om jag var bra på det eller inte. 

Men vissa dagar när självförtroendet sviker, när man ifrågasätter allt man gör och helst av allt vill dra täcket över huvudet och försvinna så är det inte optimalt att vara egen. De dagarna saknar jag verkligen kollegor som peppar, pushar och får en att skratta. Jag saknar lyxen i att kunna gå till ett jobb som inte kräver att man varje sekund är nytänkande, driver och säljer sina idéer för att kunna få mat på bordet. 

Jag har haft några sådana dagar nu och att då lyckas motivera sig själv att fortsätta med en blogg som man egentligen inte hinner med för att hjärnan känns som en grådassig gegga är svårt. Aldrig har det heller varit mer läskande att söka ett jobb som låter kul för att tryggheten känns helt magisk.

Den enda trösten i perioder när livet suger är att det går över. Mina deppperioder är nämligen extremt kopplade till just perioder. Jag kan köpa uppblåst/surkärring-delen med pms, men just att självförtroendet kraschar är förjäkla jobbigt rent ut sagt (vet att jag gjort något test någon gång hos barnmorska som bekräftat att jag har pmds, men tycker helt ärligt jobbighetsnivån svänger otroligt mycket) 

Funderar på att hädanefter planera in personalvård löpande vissa dagar i månaden. Kanske kan jag och några andra företagande kvinnor (eller vem som helst egentligen) synka oss så vi kan ta in på spa ihop?! 

Med vänlig hälsning, hon som förhoppningsvis snart är sitt vanliga småstörda (men mindre deppiga) jag.