Beagle som mopsar sig.. 

Vi gĂ„r igenom tuffa tider just nu. Tuffa tonĂ„rstider. Trodde vi skulle slippa det nĂ„t Ă„r till men tomten kom tydligen tidigt till oss i Ă„r med hormoner, attityd, extra starkt luktsinne och stundtals dövhet.   

Ja, extra starkt luktsinne. Det Ă€r alltsĂ„ Max jag pratar om. 

Jag orkar inte ha en överaktiv, gnagande, juckande hund ocksĂ„ ovanpĂ„ allt annat kaos. HĂ€r trodde man att valptiden var det vĂ€rsta sĂ„ intrĂ€der den hĂ€r perioden. 

Det vĂ€rsta med den Ă€r att jag och mannen lĂ€gger orovĂ€ckande mycket tid pĂ„ att skylla hundens olydnad pĂ„ varann. Jaja, det kanske Ă€r mest jag som skyller pĂ„ honom men det Ă€r för att det Ă€r hans ansvarsomrĂ„de och Ă€ndĂ„ sköter jag det mesta med den vilket jag poĂ€ngterar lite för ofta. Mannen Ă„ sin sida överdriver sin trĂ€ningsinsats och rastning av hunden rejĂ€lt och nonchalerar petitesser som att sĂ€tta skor i hylla, stĂ€nga barnrum och andra stĂ€llen dĂ€r en valp kan stĂ€lla till med ett helvete för den som sedan jobbar hemma och som mĂ„ste stĂ€da upp skiten. 

… Och dĂ€r mina vĂ€nner har ni receptet pĂ„ en ond cirkel av irratition över överaktiv tonĂ„rshund. 

Vissa dagar vill jag bara skrika till min man att han fĂ„r vĂ€lja mellan mig och hunden. Men eftersom han Ă€r den dĂ€r hussen som bara kommer hem och myser med hunden sĂ„ ser han ju mest de hĂ€rliga sidorna sĂ„ jag skulle förmodligen hĂ€nga löst. 

Det hĂ€r bĂ„dar dock inte gott för framtiden. Inte gott alls. Fast samtidigt sĂ„ har vi ju inte bestĂ€mt att den ena av oss Ă€r ansvarig för tvĂ„ barn och den andra de andra tvĂ„ pĂ„ samma sĂ€tt som vi gjort med hĂ€starna och hunden. Förmodligen kommer vi ju bĂ€ra ett ganska delat ansvar för de hĂ€rliga sidor av vĂ„ra barn vi kommer fĂ„ se. 
Äh, vem försöker jag lura. Det kommer bli svinjobbigt och vi kommer garanterat skylla pĂ„ varann för slapp uppfostran och det andra med det tredje Ă€ven med barnen. 

Den enda tröst jag har i dessa tonĂ„rstider Ă€r filmen Marley and me. En sjukt hĂ€rlig film om ett par som skaffar en hund, sen barn och mitt i kaoset med dĂ„lig sömn, barn och jobb vill de skicka den ouppfostrade hundjĂ€keln Ă„t helsike. Men sen nĂ€r de blir Ă€ldre sĂ„ Ă€r allt supermysigt och hĂ€rligt igen med hunden som en extra familjemedlem. 

Det Ă€r min mĂ„lbild och faktiskt sanningen vĂ€ldigt mĂ„nga dagar men nĂ€r han Ă€r jobbig o vĂ€lter barn, hoppar, gnager och allmĂ€nt fĂ„r spel, dĂ„ Ă€r han jobbig pĂ„ riktigt. 

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag Ă€r en 35Ă„rig 4-barnsmamma med lĂ€tt störd humor och en faiblesse för ”tĂ€nk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera sĂ„ du inte missat nĂ„gra crazy! Vill du kontakta mig maila mig pĂ„ anna@mockidikk.se

Kommentera