När livet inte är som på film..

Världens längsta vecka börjar krypa mot sitt slut.

I veckan har jag vabbat för två gnälliga, sjuka små barn som tillsammans skrapat ihop en hel natts sömn på en vecka åt sin ömma moder.

De utflykter jag fått till är för att hälsa på min mormor på sjukhuset el gå kisspromenader med en överaktiv tonårshund, vilket i sig inte är något vidare uppåttjack. När jag trott att sjukperioden är över och tar med mig barnen och åker hemifrån så belönar de en med en ännu värre natt om det nu är möjligt.

Jag går liksom in i ett vacuum i sådana här perioder. Jag tappar all ambition och lust att utöva ens den enklaste hussyssla. Jag skulle ju ha kunnat passa på att städa o feja alla möjliga ställen men med det kaos de tre varelserna jag har som fastklistrade inpå livet skapar så skulle inte ordningen vara mer än 5 minuter. Vilket känns som fruktansvärt dåligt investerad tid.

Så jag har försökt jobba det jag kan mellan att försöka tillfredsställa en sjuk trotsig 3åring som ändrar sig 10gånger i minuten och en Lotta på Bråkmakargatan-ig 2åring som ryter ”dumma mamma” dagarna igenom (ordförrådet exploderar just nu och varje gång som dumma mamma varvas med en ny fras som ”lilla älskling” eller ”penny älskar mamma” så smälter man ju som smör i solsken och förlåter allt). Jag har plockat, myst, lagat mat, tvättat och plockat igen mellan varven av de 25 visningar som rullat av den goda dinosaurien.

Tålamodet är minst sagt uttömt och uttråkandekänslan har nått sin peak.

Tack gode Gud att det är lite nätverksträffar och seminarier på schemat nästa vecka så jag får känna mig som en normal människa igen. 🙌🙌

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera