I nöd o lust

Den här veckan har varit så sjuukt hektisk med allt från funktionärsarbete, ponnytävling, förskoleavslutning på vår gård till vanliga arbetet och skolavslutning.

Igår körde vi Lisebergshäng för de stora tjejerna med ett gäng kompisar efter förmiddagens jobbmöte för traditioner är till för att hållas. Himla kul men nu till det magiska.

Efter jag kom hem med två supertrötta små så bar jag upp dem och la dem i sin sängar och de SOMNADE med en gång. Utan mig i sängen. Helt crazy.

Och vet ni vad det innebar? Att jag kunde ligga helt själv i soffan från klockan 20.30 och möla chips och kolla film.

Jag vet inte när det hände senast. Det var som att någon högre makt kände av veckans moderliga insatser och beslutade sig för att belöna mig med den högsta vinsten.

Jag passade på att kolla på en romcom som var det mest förutsägbara man kan tänka sig och tagen av det fina ögonblicket (att jag hade egentid i soffan) så började jag snyfta när den smöriga repliken ”du gillar någon pga hens kvaliteter men du älskar något trots dem” levererades.

Så fint. Och så jäkla sant kände jag som under sista dagarna varit i luven på min man.

Vi är lite oense om huruvida det är ok att få gnälla av sig om man tycker 3åringen är trotsig, man fryser efter att ha kissat hunden på kvällen eller för att man är trött.

Jag anser att det är min rättighet som egenföretagande 4-barnsmamma med tusen järn i elden att ibland bara kunna få medhåll om att ”ja, hon är sjukt jobbig just nu” el ja, det är kallt, kryp ner här”.

I min värld innebär inte det att jag är missnöjd med mitt liv, eller att jag inte älskar mina barn men mannen tycker jag är ”negativ” och borde vara tacksam över det jag har.

Vilket jag är. Men den här mannen tyckte även att jag var otacksam vid minsta trötthetssyndrom eller pip när jag fött en förtidig bebis som jag skulle amma varannan timma dygnet runt första månaden. Detta för att vi haft svårt att få henne.

Hur han sov under den tiden? Minst sina 8 timmar i sträck. Om det då är lite lättare att se barnet som det mirakelbarn hon var? Japp..

Det är bra att vara positiv men gud vad jag ogillar den uppläxande genen hos min man. Jag älskar det faktum att han är väldigt positiv vilket gör mig till en bättre människa. Men uppläxandet 🤬 Där kan man lugnt säga att jag älskar honom trots den kvalitén.

Jag är fullt medveten om att han har ett gäng egenskaper på sin lista. Men det gör det bara mer even Steven. Han o jag hör nämligen ihop, trots att jag senaste dagarna irriterat ihjäl mig på honom.

Posted by

Jag heter Anna Nord, Jag är en 35årig 4-barnsmamma med lätt störd humor och en faiblesse för ”tänk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera så du inte missat några crazy! Vill du kontakta mig maila mig på anna@mockidikk.se

Kommentera