Walking down memory lane

IgÄr tackade jag och mannen av semestern med att stÀda vÄra garderober. Vi packade alltsÄ inte ner sommarklÀderna utan vi fick bara ett spontant ryck att för första gÄngen pÄ en mÄnad göra nÄgonting överhuvudtaget inne i vÄrt hus.

Efter utrensningen ekade lÄdorna befriande tomma men hÀngarna dignade fortfarande av mÀngder av klÀnningar.

Jag Ă€r verkligen ingen horder men mina klĂ€nningar Ă€r heliga för mig. Att gĂ„ igenom klĂ€nningarna Ă€r som att ta en promenad i det förflutna. I garderoben finns den svarta klĂ€nningen jag hade pĂ„ min första intervju, dĂ€r jag sen Ă€ven fick jobb. KlĂ€nningen jag hade dĂ„ jag gick pĂ„ inspelningen av ”sen kvĂ€ll med Luuk för hundra Ă„r sedan och klĂ€nningen jag bar dĂ„ min morfar begravdes.

Sen kommer jag fram till min absoluta favorit, den rosa-vit-rutiga klÀnningen som jag matchade med cowboy boots under min första date med min man. Samma klÀnning har Àven gÄtt pÄ buggkurs, fÄtt mig att hÄngla som en tonÄring bakom ett skjul under en 30-Ärs fest och dansat som en tok i ösregn under en sommarnatt med en kompis jag önskar jag trÀffade mycket oftare Àn jag gör.

Det finns inte ett enda dÄligt minne i den hÀr klÀnningen och om min hjÀrna skulle se ut som i barnfilmen insidan ut sÄ skulle min rosa-vita klÀnning ha en egen lycko-ö.

Det lÄter kanske töntigt och framförallt som att jag har det lite för bra (vilket jag verkligen har) men jag Àlskar verkligen den hÀr klÀnningen. PÄ senare tid har dock den hÀr kÀrleken övergÄtt i en förbjuden kÀrlek dÀr vi trÄnar efter varann pÄ avstÄnd. Det Àr nÀmligen sÄ att fyra barn och ett gÀng glassar (och lite annat) tydligen sÀtter sina spÄr pÄ kroppen. SpÄr som resulterar i att det numera krÀvs inte bara tvÄ utan tre personer för att klÀmma Ät och klÀmma in behagen. NÀr klÀnningen sen vÀl Àr pÄ plats sÄ finns inget utrymme för nÄgon typ av aktivitet som inte innebÀr upprÀtt stillastÄende pÄ grund av den överhÀngande risken att klÀnningen ska explodera.

Men inte ens detta kroppsliga förfall kan rucka pÄ all den glÀdje jag kÀnner nÀr jag ser pÄ min klÀnning. KlÀnningen som plockat fram den gladaste och bÀsta versionen av mig sjÀlv varje gÄng. Nu lÀngtar jag istÀllet efter den dag klÀnningen kan fÄ skapa magi för nÄgon av mina döttrar.

Ps. Helt sjukt att jag inte hittar en enda bild pÄ mig o klÀnningen. De mÄste gömt sig i cyberspace nÄgonstans.

Publicerat av

Jag heter Anna Nord, Jag Ă€r en 35Ă„rig 4-barnsmamma med lĂ€tt störd humor och en faiblesse för ”tĂ€nk om filosofier". Hoppas du gillar bloggen! Glöm inte prenumerera sĂ„ du inte missat nĂ„gra crazy! Vill du kontakta mig maila mig pĂ„ anna@mockidikk.se

Kommentera